Jag vill inte vara ensam.
När jag föddes och min pappa fick se mig för första gången, så sa han "ma chérie!". Jag kan inte franska, men jag vet att det betyder min älskling, och det var så jag fick mitt namn - Cherie.
Pappa bor inte här längre, han flyttade till Göteborg när mamma började dricka. Hans mamma var alkoholist, så jag antar att han inte ville se sin fru hamna i samma sits som hon gjorde. Jag förstår det, men självklart är jag arg på honom för att han lämnade mig och min bror Oliver ensamma med henne. Det är inte lätt att ha en mamma som är alkoholist, det blir liksom ombytta roller. Det är vi barn som får ta hand om henne, det känns inte rätt! Visserligen är jag 17 och Oliver 20, men det spelar ingen roll, tycker jag... hon är ändå vår mamma.
Okej, jag ska inte dra genom hela min historia i första inlägget. Det kommer lite då och då, tanken med den här bloggen var mest att jag hellre ville ha världen med (eller emot) mig, än att stänga in mig själv i en dagbok. Låter det konstigt? Jag vill kunna få stöd när jag behöver det, jag vill inte vara ensam.
